Vill inte uppleva det här..
Att inte längre se båda två varje dag. Att inte ha kontakt med sin mamma. Att inte kunna kliva ut i köket och berätta om sin dag. Att inte kunna fråga om hjälp.
De finns ingen som ser hur mitt hjärta brister. Under leendet finns bara tomhet.
Jag blir arg, blir sorgsen. Utav tanken att mamma inte kommer vara hemma när jag låser upp ytterdörren som aldrig tidigare brukar vara låst. Att behöva leva med någon man under hela sitt liv inte ens försökt bygga upp ett band med. Ett band som under åren bara blivit allt svagare och svagare. Att bli tvingad att vara stäng, inte säga ett ord, jag känner inte dig.
Att sedan behöva fundera över om man vill släppa in en till främling i ens liv. Hur ska jag kunna göra det när jag inte ens känner dig.
Du har varit borta hela mitt liv och nu vill du komma tillbaka, Jag kan inte öppna mig för dig. Hur ska jag då kunna öppna mig för någon annan. Jag litar inte på dig.
Vill bort, bort från allt. Så långt som de går. Vill inte uppleva de här.
Vill inte leva med skilda föräldrar.
